Man hade ju sett fram emot det ända sen man fick plankorna i Januari.
Man hade ju planerat så pass att skate-stavarna skulle få nya holkar vid 12, och vara torra och redo att användas vid 16.
Man tog ju glatt på sig de nya skate-pjäxorna från Salomon, samtidigt som glädjen över att slippa den bögiga rosetten på Madshus-skate-pjäxorna var stor. Man funderade ännu en gång över varför dampjäxor/damutrustning generellt skall ha kursiv stil, vara vita, rosa & röda & se ut att passa bättre till enhörningsritter än skidåkning.
Man gav sig av och livet hann vara fint i nästan 500 meter. Man tittade av en ren slump ner på skidorna och såg att muttrarna på båda framhjulen ramlat av och att skruven som håller hjulet på plats NÄSTAN var ute. Man insåg sekunden senare att NU var skruven ute. Man såg hjulen flyga iväg. Man gav utslag på Richerskalan. Man fick väldigt ont.
 |
| halvvägs in i reparationen efter fallet... |
Man åkte hem, bytte om och svor över att man var tvungen att köra klassiskt istället, men insåg snart att det var ganska okej ändå. Man kom hem 1 timme och 23 minuter senare och var nöjd med att man hade kunnat hålla så fint tempo och ha relativt låg puls med tanke på den långa sjukdomsperioden. Man var glad att man inte hade kört in i de där barnen som plötsligt dök upp och bestämde sig för att tvärnita och titta vem det var som kom bakom dem.
Man funderade på hur fan föräldrar kan låta 4åringar cykla ensamma, 2 meter från en vansinnigt trafikerad väg. Man insåg att man kommer låsa in sina framtida barn tills de fyllt 18.
Jaha, är det hos dig de där fyraåringarna är nu? Jag har undrat ett tag varför de har slutat vara i vägen för mig. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag behövde hoppa ut i klorofyllen för att undvika frontalkrock.
SvaraRadera